caats

Efter en lång resa med tåg, tunnelbana och buss inkluderat, var vi äntligen framme vid Äventyrsbanan i Nacka/Älta. Det skulle bli vår avslutningsaktivitet med fotbollen för denna säsong. Och ett firande för att vi kom på en tredje plats i serien (nepp, kommer aldrig sluta påminna er om det;)

Vi fick hjälmar, selen och krabbklor att fästa i vajrarna. Innan vi klättrade upp för stegen till den höga banan på 7 meter fick vi träna på marken. Gick alldeles galant. Sen var det dags. Och jag var så spänd och full av förväntan. Mitt tävlingsinriktade jag lockades fram och blottade sig öppet för hela laget. "JA KOM IGEN NU CATTI. NU JÄVLAR KÖR VI! DU ÄR SÅ GRYM" Jag var sist ut. Skröt om hur jag skulle varva alla och vara bäst på alla moment där uppe på banan. Likt stålkvinnan. Vara stålkvinnan. Krossa alla totalt.

Det gick alldeles utmärkt.
Till en början.
När jag tagit mig genom hela banan utan större komplikationer (men inte heller med några mästerliga talanger eller onaturliga superkrafter som imponerade) åkte jag på ett rejält bakslag. Näst sista "grenen" var ett rent helvete och jag kämpade krampaktigt för mitt liv. Hela livet. På en jävla vajer. Ni kan ju tänka er frustrationen. Jag hade gråten i halsen och blev coachad av Madde, som stod under mig på marken, genom de sista två grenarna. När jag kom fram till sista avsatsen var jag åter i säkerhet. Satte mig på huk och pustade åt. Ville ner. Ville hem. Ville till donken. Tänkte en snabb tanke att jag kanske inte var så cool ändå.

Lite bilder tagna med Veras mobilkamera. Ni får stå ut med dålig kvalitet.


Elin på ostadiga ben. haha. SÅ SÖT


Madde failade redan i början. Mohaha ;)


Men du är förlåten sötnos för att du var sån bra coach när jag var sämst.







Några av alla älskade