Körde en Gordon Ramsey

Ååååh, mina kära vänner. Gissa vem som var kocken av alla kockar ikväll på Lejdaren 33?! Jo, JAG!

Saffranspasta med räkor och kyckling. Vilken succé. Fick betyg 5/5. Vilket inte är dåligt med tanke på att det är andra gången i mitt liv som jag lagar mat. Haha. Yahooo, hihiiii! Jag är så bra, trallalal.

Mor och far fick inte prata med mig eller blanda sig i min matlagning. Om jag tilltalade dem var de tvungna att svara NO CHIEF! eller YES CHIEF!




Den gick inte hem idag heller

Idag när jag och Elin står på en parkering i Haninge för att packa in diverse saker i baksätet tutar plötsligt en bil på oss. Några meter bort sitter 3 killar i en bil med dunkande musik och glor och småfnissar sådär bögigt som bara killar kan.

Jag: "VAAD?!"
Elin: "Meh, vad vill ni? Käften för fa-an!"

Jag och E är bottenskrap om man vill hitta tjejer som är lättsmickrade.




hur kan man ens bemöda sig med att tuta på de här stolpskotten?
folk har ingen stolthet now a days.


En kylig start på dagen

Vår varmvattenberedare är trasig(!) Vilket betyder att jag idag har duschat i iskallt vatten. Efter ett tag känns det som hela hjärnverksamheten avbryts och man kan inte tänka klart. Det var så fruktansvärt kallt. Aldrig varit med om något värre. När jag sedan klev ur duschen och satte en handduk runt håret började hjärnan sakta men säkert tina och bli sitt normala jag. Minuterna förflöt och allt kändes helt okej igen.

När det var dags för frukost satte jag på kaffe som alltid. Enda skillnaden var att jag idag glömde ställa själva kannan i bryggaren, så hela bänken blev täckt av kaffe. GODMORRON NÖTJÄVEL. Nu sitter jag här och undrar om jag verkligen kom ur duschen helt oskadd trots allt...

Är det såhär det ska vara, resten av livet?





När uppmärksamhetsberoendet innebär livsfara

Jag och mamma sitter vid köksbordet och har precis ätit frukost och löst korsord.. (eller löst och löst, det var svårighetsgrad 2 men åt helvete svårt så vi la ner projektet, att fråga pappa känns lite som att svälja stoltheten). Efter en stund drar mamma fram laptopen och blir plötsligt jätteupptagen med något som fångar hennes uppmärksamhet på skärmen. Jag blir uttråkad och känner mig genast bortprioriterad och glömd. Måste snabbt komma på olika sätt för att hon ska involvera sig i mig!! (Likt ett storesyskon som gör ALLT för att få ögonen på sig när lilla bebisen plötsligt är huvudattraktionen).

Jag sjunger jättehögt.
Övergår till opera när det inte funkar.
Bankar med händerna i bordet.
Bläddrar hårt i tidningen.
Frågar massa frågor som mest blir besvarade med "mm, aa, visst ere så"
Smaskar och tuggar med öppen mun.
etc etc

Detta brukar i vanliga fall vara säkra kort för att få sin mammas uppmärksamhet. Men detta var inget vanligt fall. Hon sket fullständigt i mig och mina tappra försök att bli sedd. Till slut blev jag så desperat att jag tog en bit plastfolie och höll för hela ansiktet och skrek. Tog bort plasten och utbrast snabbt MAMMA JAG KVÄVS!! Sen täppte jag för näsan och munnen med plasten igen, spärrade upp ögonen och tjöt. Tjöt som en stucken gris gjorde jag. Mamma svarade, utan att flytta blicken, lågmält och lugnt "Heh, såja, såja.."

Jag gav upp. Satte mig bredvid mamma i kökssoffan och placerade mitt huvud i hennes knä. Hon omfamnade mig med sina armar och pussade mig i tinningen. Jag kände mig lugn och trygg igen. Yes, jag var hemma. Allt var förlåtet och glömt.



Mitt nya liv som korthårig

I onsdags var jag och tog ut mina extensions. Eller ja. Jag har lite kvar. Men nu är det kort och tunt jämfört med förut. Men jag gillar det faktiskt. Älskar nästan till och med. Huvudet känns lättare och det är mindre trix och fix efter dusch o.s.v. :D Vill ni se? Klart ni vill. Säker asnyfikna. Väntat hela veckan på detta. Hoho



TAAADAAAAAAA!


IDOL

Det pirrar i magen av förväntan inför fredagsfinalen i idol. Jag har så många favoriter. De enda jag egentligen inte tycker om är Rabih, Eddie och Camilla. Ni kan åka ut alla tre, helst ikväll. Alla andra är så gosiga och speciella på sitt sätt. Jag är en riktig idol-nörd. :)


Heja heja Reza, Erik, Calle, Tove, Erika, Nicklas Snyggsomfan och Mariette!




             kom igen, bli min

Vardagsdilemma

Undra hur många gånger man har frågat "Hur är läget? Allt bra? Hur står det till?" utan att egentligen ha menat det. Som en artighetsfras bara. Men hur artigt blir det egentligen, när personen man frågar chockar genom att svara "nefan, det är inte så bra alltså" och man har absolut inget mer att säga.

Jag brukar köra på en klapp på axeln och ett klassiskt "det löser sig".

Ja. det var det. Hejs.

just another saturday

VILKEN FANTASTISK DAG! Jag är ledig lör, sön, mån. Och det innebär inte bara sjuka festligheter ikväll utan också sovmorron och lata dagar. Herregud. Jag får rysningar. Glad för inget eller glad för allt? Ikväll ska jag ut med massa vänner. Imorron blir jag hämtad klockan 08.10 av familjen Östlund för att åka till Kvarnängen där vi anordnar en cup under hela söndagen. Jag kommer vara sliten och trött. Men också lycklig. Fest och fotboll under samma helg är den bästa kombinationen.

Nu ska jag välja kläder och packa väskan, sen bär det av mot centrum där jag ska möta upp Elin för att shoppa galet på systemet. Ha en alldeles förträfflig lördag alla läsare och kom ihåg att party like there's no tomorrow ;-)





Det är såhär på kvällskvisten som det plötsligt slår en...

Idag bytte jag sängkläder helt själv på eget initiativ! I vanliga fall hjälper alltid min kära mor mig eftersom jag jämt gnäller över att det är tråkigt och jobbigt. Lakan, påslakan, örngott. Jag kommer ner med de "smutsiga" grejerna, ler mitt allra stoltaste leende och frågar mamma var jag ska lägga dem, varpå hon utbrister:

"Men ååh, vad duktig du är Catti! Lägg det i tvättmaskinen bara, jättebra gumman.."

Jag tror att jag börjar komma till insikt med en del grejer.
1. Jag är bortskämd
2. Jag är ett vuxen barn
3. Det är en pinsam men väldigt bekväm situation

God natt



<3


opera, restaurang, eliten och jag

I onsdags var familjen + en del av pappas kollegor inne i stan för att kolla på Bizet's (fransk kompositör, ni vet han, vars mest kända verk är operan Carmen.... någon kultiverad som läser..? nehee...) Pärlfiskarna på folkoperan. Fina arior, bra skådespeleri och maffig dekor. Innan det åt vi en jättegod middag på en restaurang som heter Bysis. För länge länge sen var det ett häkte för skuldsatta. Hade vi levt i början på 1800-talet hade det bara varit en tidsfråga innan jag satt där innanför gallret tuggandes på en hård brödbit.

I pausen mellan akt 1 och akt 2 minglade jag med H&M's ägare Stefan Persson och kungens bästa vän Aje Philipsson. På julafton kindpussas jag med drottning Silvia och Victoria i tyska kyrkan. Vad fan ska krävas för att man ska bli superceleb och hamna i se&hör egentligen??!




bysis

 


Jag var inte lika modern

När vi ändå är inne på minnen från grundskolan.

En gång fick alla tjejer i klassen svara på en enkät med massa frågor.
En frågeställning var lite djupare och löd "Har du någon gång försökt ta självmord?"
ALLA tjejer förutom jag svarade ja.

HahhahaHAHahha.
Uppmärksamhetsberoende? Ett rop på hjälp? Samhörighet?
Jag skiter i vilket. Det är bara SÅ kul.

Djupt rotade bekännelser

Jag var uppe och rotade i en gammal kartong efter ett recept på en chokladkaka som jag plötsligt blev sugen på att baka (jag vet, komiskt att jag frivilligt ställer mig i köket för att vara produktiv, gillar ju mest att bara äta). I en kartong ligger det en mängd gamla häften från tiden i grundskolan. Det var med en enorm nostalgiklump i magen som jag bestämde mig för att kolla genom ett häfte. Det visade sig att det inte var så farligt... utan mycket värre än så...


Här är några utdrag från ett häfte som jag, Kernen (och lite Söder) kladdat ner.






"Livet suger hårt ibland" Catti
"Nopp. Jämt" Carro


HAHAHAHA
Detta gjorde min dag.
Söta små dumma fjortisar.
Förresten, ser ni någon liten antydan till viktiga anteckningar?
Ne, inte jag heller. Vi var väl för upptagna med att hata livet.

 


Skräckslagen är bara förnamnet

Igår var jag med om en hemsk upplevelse. Hemsk som i i-land hemsk. Jag trippar upp för trappan i min stora gula sov t-shirt och små snobbentrosor från 2005. Pratar i telefon med Johan. Vandrar in på rummet. Stänger fönstret och tänder lampan. Och vad ser jag? Vad tusan är det där? Något stort svart befinner sig på golvet som definitivt inte hör hemma där. Ryggar tillbaka. Håret reser sig. Vad är det? En spindel, en broms? Något med ben, vingar OCH en stor kropp. Aldrig sett tidigare. Opålitlig. Äcklig. Stor. Stark. Flygandes. Ovissheten gör mig ännu nojigare. ÅH gud. Jag får panik och ber Johan om tips för att få ihjäl den utan att behöva göra några närmanden. "Släng en bok på den" säger han. "Och sen bli tvungen att torka bort inälvor från den?" Nehej du dumdum. SÅ jag bestämmer mig för det klassiska. Ett glas såklart. Springer ner. Berättar i all hast för mamma om den hemska situation jag befinner mig i. Hon fnissar mest. Jag lackar. Greppar största glaset jag hittar. Kutar upp. Blir andfådd.

Ser efter om den jävel hunnit förflytta sig. Nej, den är kvar. Har alltså inte hunnit lägga några ägg i min kudde. Avvaktar i några sekunder innan jag tar mod till mig och placerar glaset över krypet. YES! TJOHEJ. GLÄDJESKUTT. Jag klarade det!!

Mamma kommer upp senare för att pussa mig god natt (jag vet, hon är underbar). Jag ber henne att vara ytterst vaksam och inte sparka omkull glaset. "NEJ vad gör du? Rör inte glaset, nej mamma, PETA inte ens, sluta!" Mamma har bestämt sig för att snurra lite på glaset.

Mamma: "Catti..."
Jag: "Nej lägg av, skärp dig. Vad är det? Nej säg inte förresten. Åherregud jag dör"
Mamma: "Äsch, vad du är fjantig. Det är ju bara en död geting som ligger på rygg. Och den tar du ut imorron"

Lättnadens suck.



P.S Måste ha varit en afrikansk spindelgeting eller ngt för inte
fan såg det ut som en traditionell svenneinsekt

 


RSS 2.0