caats

Sitter på jobbet. Känslor. Är halvseg av någon outgrundlig anledning. Extremt ont i ryggen. Också av outgrundlig anledning. Glad ändå, imorron går flyttlasset. Kommer sakna mamma. Pappa. Lite orolig, tänk om något går fel? Tänk om jag är sjukt orutinerad på att klara mig själv? Tänk om något händer som jag inte kan lösa själv i lägenheten.? Tänk om jag rätt och slätt vantrivs? Kallas detta noja? Jag vet inte. Jag tänker bara om.

Sista dagen med Evelina.
Min blomma.

Sol i sinne. Brun inne. Rudolf.

arg och ledsen

Idag ska jag och mina tjejer från butiken spela bowling efter jobbet. Vi vann nämligen en genomsnittköpstävling som gick ut på att procentuellt höja genomsnittet mest jämfört med föregående år. Och vi vann. Såklart. Så nu blir det som sagt bowling och pizza ftw.

Synd bara att detta är ett extremt nederlag för mig som extrem tävlingsmänniska då det enda jag gör är att sopa bowlingbanan med mig själv. Jag ramlar okontrollerat och kloten flyger bak och fram och hit och dit. Undra hur det kommer sig, att man kan vara så sjukligt kass på någonting som de flesta ändå behärskar någorlunda...

Här är jag idag. Det är sol ute. Jag är överväldigad.

Uppdatering.
Detta händer i mitt liv för tillfället.

Jag ska byta arbetsplats! Börjar jobba som visual merchandiser (dekoratör) i en nyöppnad Espritbutik i Sickla köpkvarter. Jag är sjukt stolt och glad över denna befordran och kommer göra mitt yttersta för att göra butiken så perfekt som möjligt. Kliver på 15 mars.

Jag ska flytta. Fått hyra en jättefin och superstor lägenhet med 3 min gångavstånd från mitt nya jobb. Fräsch, ljus med balkong. Helt ultimat. Någon vill mig väldigt väl där uppe.

Mamma och pappa lika toppen som alltid. Elin, min älskade fru. Det är liksom du och jag trots avståndet som kommer. Kernen, kul att ses igen. U look amazing. Kollegorna i Haninge kommer jag sakna, men Evsan och jag är ju vänner privat så det känns inte übertungt ändå. Syster Petra har fått ett jobb och är nöjd och lycklig tillsammans med sambon Patrik. Övriga kompisar och bekanta finns alltid där, men man umgås inte så mycket längre. Sorgligt i vissa fall. Andra fall bryr jag mig inte om.

Har blivit gammal och torr och föredrar lugna hemmakvällar ist för fest. Levern jublar och är äckligt pigg och kry i dagens läge. Snart ska jag slänga mig framstupa i ett fyllerus och glömma allt vad ansvar och mognad innebär.

Träffat en fin kille. Ja, finns inte mer att säga. Han gör mig glad.

Som inflyttningspresent har jag fått en dator av mamsi och papsi. Min tjusiga stolthet. Jag är handlöst fallen.

Jag kommer sakna alla tjejer i fotbollslaget så extremt mycket. Ni har varit en del av mitt liv i flera år nu och minnena av alla roliga, fina, sorgsna men framförallt lyckliga stunder vi haft tillsammans kommer aldrig blekna. Jag ska komma och kolla på alla matcher jag kan och hinner med. Men som åskådare, inte tränare.

Personer som inspirerar och får mig att le för tillfället: Jesper, Joel, Evsan. Och alla drivna, entusiastiska, målmedvetna människor. Bekanta eller inte. Ni drar den medelmåttiga folkmassan framåt i rätt riktning.

Nu ska jag äntligen klippa navelsträngen gott folk. Pröva mina vingar. Känslorna är är ett enda virrvarr av spänning och skräck. Det är ljuvligt och det pirrar i magen. Allt flyter på som det ska. Det enda jag kan göra är att le och hänga med.

Alla dessa dagar som kom och gick. Inte visste vi att det var livet.
Om det jag befinner mig i just nu kallas livet, har jag många sorglösa år framför mig.

I lördagskväll innan utgång:

Mamma: Jaha, kommer du hem inatt eller?
Jag: Ja, om det inte blir bortamatch as we say. heheihi
Mamma: Sådär säger ju du jämt, så kommer du alltid hem iallafall...

När till och med morsan börjar pika och anmärka - då är det fan bra torrt alltså.

dum pappa
(fast man kan ju inget annat än älska dig)

(Hurrrrni! Jag är fortfarande kär i Hocker
Glöm inte det bara för att jag pratar så gott om Erik)

Nu har jag precis betalat min mobilräkning. Det är en skön känsla att kunna betala för sig. Vuxenpoängen bara ramlar in! Pengar innebär frihet i många fall. Att kunna betala räkningar är ett bevis på det. Först lever man, sen betalar man för det. Det är ju helt fantastiskt! Det enda vi behöver göra är att jobba lite med något vi tycker om, sen är plötsligt kontot fyllt. Pengar öppnar upp, gör oss fria, oberoende, självständiga, fulla av glädje. Pengar får oss att riva murar och våga röra oss framåt. Bortåt. I alla olika riktningar. Vi vet vad det kostar och vi tar klivet. Det är ingen annan än du som bestämmer var dina pengar ska ta vägen. Så varför gnälla över en sketen räkning som egentligen bara pekar på hur du valde att leva föregående månad?

Äckligt positiv? Kanske. Men jag är ju iallafall lycklig. Och nu när jag skickar iväg mina pengar till tele2 smyger sig ett leende fram och jag är glad över det jag fått göra för dessa 444 kronor.

P & P

Fel disktrasa ligger vid doskhon! Familjen Davidsson vässar öronen, alla intar en försvarsposition och är beredda att offra allt för att inte bli anklagade. Mamma ropar "Varför ligger fel disktrasa här? Den här brukar vi inte använda?". Hon kollar sig mystiskt om i köket och blicken möter pappa som går omkring och tror att han ser supermysig ut i sin morgonrock och mystofflor "Nej DET vet jag inte. Säkert Catti som tagit fel..." säger han. Jag hör osäkerheten i hans röst men han går ändå på relativt hårt och låter självsäker. Förmodligen ett vinnande drag enligt honom. Jag sitter vid datorn och iakttar händelseförloppet. Tittar mot mamma och svarar lugnt "Är den rosa? Jag använde en rosa igår." Mamma säger "Rosa ska det vara. Men den som ligger här nu är grön".

Vi återgår till våra sysslor.
Ingen säger något. Men alla vet.
Pappa är den skyldige.

Fallet är löst och rätt disktrasa befinner sig nu på rätt plats

Förra veckan hemma hos Elin. Vi lagar tacos och jag smygräkar lite inne i vardagsrummet - MED ALL RÄTT! Jag får jämt hacka alla grönsaker, blanda såserna, göra guacamolen... och vad gör hon? Steker köttfärs? Är det rättvist? Hur som haver. Jag slänger ett öga mot tvn där aktuellt precis visar ett klipp på människor som lockar till sig massa delfiner för att sedan HUGGA ihjäl dem eftersom de anser att delfinisarna käkar upp all mat. Vattnet var helt rött och det var fruktansvärt hemskt.

Jag - NEEE! ELIN! Vet du vaad? De dödar massa delfiner... (blablabla återberättande)
Elin - VA?? Vafan! Inte i Sverige väl??



konstpaus



Jag skrattade. Gud ja, vad jag skrattade inombords. Rått och elakt. Delfiner? Svealand?
Men i sann vän-anda gick jag med bestämda steg in till köket. Fångade henne i min trygga famn och sa Det blir snart bra. Såja. Det går över mitt flickebarn.

"Jag dricker hellre en kanna med bearnaisesås än att se på dig"

Hahaha