När uppmärksamhetsberoendet innebär livsfara

Jag och mamma sitter vid köksbordet och har precis ätit frukost och löst korsord.. (eller löst och löst, det var svårighetsgrad 2 men åt helvete svårt så vi la ner projektet, att fråga pappa känns lite som att svälja stoltheten). Efter en stund drar mamma fram laptopen och blir plötsligt jätteupptagen med något som fångar hennes uppmärksamhet på skärmen. Jag blir uttråkad och känner mig genast bortprioriterad och glömd. Måste snabbt komma på olika sätt för att hon ska involvera sig i mig!! (Likt ett storesyskon som gör ALLT för att få ögonen på sig när lilla bebisen plötsligt är huvudattraktionen).

Jag sjunger jättehögt.
Övergår till opera när det inte funkar.
Bankar med händerna i bordet.
Bläddrar hårt i tidningen.
Frågar massa frågor som mest blir besvarade med "mm, aa, visst ere så"
Smaskar och tuggar med öppen mun.
etc etc

Detta brukar i vanliga fall vara säkra kort för att få sin mammas uppmärksamhet. Men detta var inget vanligt fall. Hon sket fullständigt i mig och mina tappra försök att bli sedd. Till slut blev jag så desperat att jag tog en bit plastfolie och höll för hela ansiktet och skrek. Tog bort plasten och utbrast snabbt MAMMA JAG KVÄVS!! Sen täppte jag för näsan och munnen med plasten igen, spärrade upp ögonen och tjöt. Tjöt som en stucken gris gjorde jag. Mamma svarade, utan att flytta blicken, lågmält och lugnt "Heh, såja, såja.."

Jag gav upp. Satte mig bredvid mamma i kökssoffan och placerade mitt huvud i hennes knä. Hon omfamnade mig med sina armar och pussade mig i tinningen. Jag kände mig lugn och trygg igen. Yes, jag var hemma. Allt var förlåtet och glömt.



Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0